Sherlock Holmes (1984-1994)

Brett och Hardwicke som Holmes och Watson

Regi: Alan Grint, Paul Annett, John Bruce, David Carson m.fl
Manus: John Hawkesworth, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Jeremy Brett (bonusinfo: bisexuell)) är den eviga ungkarlen som bor ihop med sin “intimate friend” Watson (först David Burke, sen Edward Hardwicke) och löser mysterier på löpande band tack vare sitt gigantiska intellekt och förmåga att se detaljer som alla andra missar. Jag tror att de flesta känner till grunddragen.

Serien av tv-filmer från åttio- och nittiotalet är en så trogen tolkning av Arthur Conan Doyles böcker som man kan komma, och resultatet är en excentrisk Holmes med finurliga leenden, humörsvängningar, blickar från halvslutna ögon och plötsligt skratt. Dynamiken med hans Watson är finfin, och allt präglas av de där speciella homoerotiska undertonerna som ofta uppstår i lite äldre filmer och serier där man inte varit lika medveten om hur saker kan tolkas. Holmes är i det närmsta asexuell, och har egentligen inte heller vänner förutom just hans kära Watson. De är så finjusterade på varandras signaler att de inte ens behöver ord för att kommunicera alla gånger, det är mer som en dans av blickar och leenden. De känner varandra så väl att Holmes vet vad Watson tänker på bara genom att observera hans ansiktsdrag.

Brett och Burke

Jag fastnade för den här serien helt av en slump när jag råkade zappa till ett avsnitt när det gick på Kanal 9. Den kan ibland kännas lite långsam, särskilt när man är van vid mer fartfylld nutida tv, men Holmes /Watson är en nästan lika ikonisk pairing som Spock/Kirk, och jag föreslår att alla som vill bevittna ett stycke slash-historia ser minst ett par avsnitt.

Ett avsnitt som jag kan rekommendera är The Abbey Grange från säsong tre, The Return of Sherlock Holmes. Jag måste däremot säga att det mesta jag har sett har varit säsong tre och tidigare, och kan därför inte uttala mig om kvalitén på senare säsonger än. Av vad jag förstått så blev Jeremy Brett allt sjukare (bipolär + hjärtproblem), men vägrade lägga av och var i princip Sherlock fram tills det att han dog.

/Hallor

Ludwig (1972)

Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

Den fjärde mannen (1983)

De vierde man, 1983, Nederländerna (Internationell titel: The Fourth Man)

Regi: Paul Verhoeven
Manus: Gerard Soeteman (efter en självbiografisk bok av Gerard Reve?)

Filmen börjar med en spindel som fångar ett byte och sen får man se en naken snopp som guppar fram när Gerard Reve (Jeroen Krabbé) tar sig genom lägenheten. Han är en alkoholiserad författare som börjar dagen med att strypa sin pojkvän (Paul Nygaard) i fantasin och sen beger han sig ut på en resa, fullspäckad med katolskreligiösa uppenbarelser, för att föreläsa i den lilla holländska staden Vlissingen. Han blir förförd av Christine, den mystiska kamerakvinnan som lockar honom med pengar för att stanna. Gerard stannar, men det är varken henne eller pengarna han är ute efter – han vill åt Christines andra älskare, Herman(Thom Hoffman).

En väldigt symbolisk psykologisk thriller – på gränsen till att bli komisk, vilket säkert är meningen också. Tröttsam är stereotypen om den alkoholiserade och medelålders författaren, men att han är bisexuell med lutning åt killar kändes fräscht. Likaså att han samtidigt är troende katolik. Och han framstår inte som ond! Wow. På 80-talet! Spännande och underhållande i alla fall – och gayscenerna är heta.

/Johnny

The Hours and Times (1991)

The Hours and Times, 1991, USA

Regi & manus: Christopher Munch

En mycket spekulativ historia om vad som hände mellan John Lennon och Beatles-managern Brian Epstein när de åkte till Madrid 1963. Nu ska jag inte ”slå runt busken” utan säga vad den egentligen handlar om:  Epstein (David Angus) är gay (true fact) och Lennon (Ian Hart) funderar på att ha sex med honom i något experimentellt och ömkande syfte. Han hånar och förför om vartannat och Epstein blir frustrerad.

Det är mycket fokus på dialogen (de lyckas fånga Lennons jargong väldigt bra) och det svartvita fotot är snyggt. Men trots att jag älskar tanken på bisexuella Beatles-killar så blir jag nästan illa berörd av den här entimmasfilmen. Jag är för fanfiction på papper men jag kan inte förstå hur man får släppa något sånt här fantasifullt som utnyttjar kända personers namn bara för att göra en story – personer som dessutom dött senast 25 år innan. Det hjälper inte så mycket med en varningstext som säger ”det här är helt påhittat” för många människor som ser det kommer ändå tolka det som sanning någonstans långt bak i huvudet. De har ju sett det själva! Nåväl, yay ändå för alla slashers i filmbranschen!

/Johnny

Merry Christmas Mr. Lawrence (1983)

Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983, Japan/Nya Zeeland/Storbritannien

Regi: Nagisa Ôshima
Manus: Nagisa Ôshima efter en roman av Laurens Van der Post

Indonesien, 1942. John Lawrence är engelsk tolk i ett japanskt flyktingläger som styrs med järnhand av Kapten Yonoi (Ryûichi Sakamoto). Yonoi har föga respekt för regler och tvingar bland annat människor till självmord. Jack Celliers (David Bowie) kommer till lägret som en ny krigsfånge och påverkar Yonoi starkt, och ett psykologiskt spel påbörjas mellan männen.

Personen jag såg den här filmen med säger att den handlar om de ”manliga dygderna” – som skulle kunna vara sådant som heder, äregirighet och uthärdande av smärta. Teman är krigets psykologi och spänningen mellan Celliers och Yonoi, och det finns något intressant i detta även om jag inte grips som det kanske är tänkt. Filmen är ganska ojämn, och man ska nog vara mer intresserad av krig (och de manliga dygderna) än vad jag är för att uppskatta den.
Bowie är dock fierce som vanligt, och det samma gäller för Sakamoto. Ett tips är att se en textad version för jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad folk sa, och då blir det svårt att hänga med i handlingen.

/Bobbi

If… (1968)

If…, 1968, Storbritannien

Regi: Lindsay Anderson
Manus: David Sherwin & John Howlett

En brittisk pojkskola med huvudingrediensen pennalism. Mängder av huvudkaraktärer som jag blandade ihop efter ett tag… Michael McDowell spelar huvudrollen men han är inte speciellt gay. Däremot verkar homosexualitet vara rätt normaliserat på skolan. Fortinbras (Michael Cadman) snackar öppet om hur han tycker att Rowntrees lilla pojkslav Bobby Phillips (Rupert Webster) är het och alla tycker att Denson (Hugh Thomas) är en partypooper när han tycker att det inte är vuxet nog att tända på pojkar. Pojken Phillips blir själv kär i en lite äldre elev som han ser i gymnastiksalen (Richard Warwick) och de två har sedan en söt liten romans.

Den här filmen påminde mycket om C i uppförande och Du står inte ensam – det är homosexuella pojkar och rebeller som gör revolt mot det stela skolsystemet. Jag tycker att det var en helt okej film, om än lite rörig. Jag kanske bara inte förstod den. En skum sak var hur scenerna växlar mellan svartvitt och färg men nu läser jag att det berodde på rent ekonomiska skäl. Öh, jag har inget mer att säga. Förlåt för mina oseriösa recensioner men jag har så många att skriva och det tar timmar :(

/Johnny

Musikvideo: Rihanna – Te Amo

Rihanna sjunger om hur en kvinna förför henne i låten ”Te Amo”. I videon porrar hon sig med franska modellen Laetitia Casta.

”Te amo, te amo”
She says to me, I hear the pain in her voice
Then we danced underneath the candelabra, she takes the lead
That’s when i saw it in her eyes, it’s over

[Chorus]
Then she says ”te amo” then she put her hand around me waist
I told her ”no”,
She cries ”Te amo” I told her ”I’m not gonna run away, but let me go”
My soul is crying, without asking why
I said ”Te amo, won’t somebody tell me what she said”
Don’t it mean I love you
Think it means I love you
Don’t it mean I love you

Te amo, te amo, she’s scared to breathe
I hold her hand, I’ve got no choice, uhh
Pull me out on the beach, danced in the water, I start to leave
Shes begging me and asking why it’s over

[Chorus]

Yes we can dance, but you gotta watch your hands.
Watch me all night, I’m movin’ to the vibe because I understand that we all need love
And I’m not afraid to feel the love but I don’t feel that way, no

Backbeat (1994)

Backbeat, 1994, Storbritannien/Tyskland

Regi: Iain Softley
Manus: Michael Thomas, Iain Softley

John Lennon (Ian Hart) och Stuart Sutcliffe (Stephen Dorff) är bästa polare och har ett band ihop (gissa vilket!). De reser till Hamburg och spelar på småklubbar och lever rövare. En dag blir Stu kär i den tyska fotografen Astrid som lever i ett öppet förhållande med bisexuelle Klaus (Kai Wiesinger). De drar med Stu och Beatles på gayklubb. Stu blir uppvaktad av en älskare till Klaus, men det är Astrid han vill ha. Lennon får något konstigt utbrott på klubben – han pratar på så extrem Liverpooldialekt att jag inte förstår ett ord – och så stormar han ut därifrån. John fortsätter vara sur och spydig och Astrid konfronterar honom: ”Jag tror att du är svartsjuk”. John: ”på vem då? Stu?” Astrid: ”…på mig”. John ba’ ”!!” och så dyker Stu upp och det blir pinsamt tyst. Saved by the bell – polisen kommer och deporterar dem för att George Harrison inte är myndig. Hemma i Liverpool igen. Stu högläser Rimbaud (bisexuell poet) och John fnyser ”Astrid tror att jag är bög och är het på dig”. ”Det var inte det hon sade… hon tror bara att vi …älskar varandra”, försvarar Stu. ”Och vad sade du om det då?”. Stu ler finurligt: ”Jag kan ha medgett det…”

Tillbaka i Hamburg igen. De spelar på en större klubb och Paul McCartney (Gary Bakewell) tycker inte att Stu är engagerad nog och vill att han ska lämna bandet.

John säger: om han slutar så slutar jag.
Paul: Vad är det med er egentligen?
John: Säger du att jag är homo eller??!!
Paul: *suck* Nej, det sade jag inte…

Oops, det verkar som att någon är osäker i sin sexualitet…

John har verkligen fått fnatt nu. Han försöker övertala Stuart om att Astrid kommer att ledsna på honom – och att han kommer att ledsna på Astrid. Pojkarna börjar halvslåss/halvkramas erotiskt på öppen gata…det slutar i en kramkram. Men filmen då, slutar den aldrig? Dramatisk vändning efter vändning. Huvudsaken är att det är som en filmatiserad Beatles slashfic och det är ju helt galet tillfredsställande. Den är baserad på en ”sann” historia och det homoerotiska behöver man inte leta sig stirrig efter. Gosh, ingen höjdarfilm egentligen men jag kan inte sluta le åt att den är gjord.

/Johnny

Timmarna (2002)

The Hours, 2002, USA

Regi: Stephen Daldry
Manus: David Hare, efter Michael Cunninghams bok

Tre berättelser utspelas parallellt. 1991: Clarissa Vaughan (Meryl Streep) förbereder en fest för sin älskade författarvän Richard som är döende i aids. 1923: Virginia Woolf (Nicole Kidman) skriver på ”Mrs Dalloway” och håller på att gå under i den småstad hon tvingats till av läkare för att få bukt med sin sviktande mentala hälsa. 1951: Laura Brown (Julianne Moore) väntar sitt andra barn, vantrivs med livet som hemmafru och är hemligt kär i sin bästa väninna.

Det här är en listigt ihopsnickrad historia som utspelas under en enda dag, där tre olika kvinnoöden vävs samman med Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” som ett genomgående tema. Filmen baseras på en bok av Michael Cunningham som skrivit ”A Home at the End of the World”, som också blev en väldigt bra film. Fantastiskt vacker, stark och sorglig – om lesbiska/bisexuella kvinnor och om livets avgörande val.

/Bobbi

Little Ashes (2008)

Little Ashes, 2008, Storbritannien/Spanien

Regi: Paul Morrison
Manus: Philippa Goslett (förhoppningsvis baserad på någon gnutta sanning?)

I den här filmen får vi se Salvador Dalí från en annan sida. Den unge konstnären spelas av Robert Pattinson och han framställs som ett svin med hybris som inte kan erkänna sin bisexualitet för sig själv eller någon annan. Han inleder i alla fall ett dysfunktionellt förhållande med författaren Federico García Lorca (Javier Beltrán) som är så dysfunktionellt att Dalí får panikattack varje gång det närmar sig sex. Sen blir han (troligtvis på grund av självhat) bara rent utsagt otrevlig mot sin stackars partner.  Och mitt medlidande för Lorca gick ganska fort över i känslan att han förtjänar olyckan för att han är en sån patetisk karaktär.

Slutprodukten är en långdragen och tragisk film där britter och spanjorer låtsaspratar spanska genom att prata engelska med spansk brytning – jag förstod bara en fjärdedel av replikerna och producenterna tyckte visst inte att undertexter på DVD:n var värt pengarna. Det var visst inte heller värt pengarna att anställa någon som betaläste manuset. Budgeten var pinsamt låg för att handla om en sån stor konstnär. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om nu. De få gayscener som fanns var dock vackra och romantiska och det gjorde det värt allt lidande. Nej, nu överdriver jag. De var i alla fall som plåster på såren.

Okej, risken finns att jag är lite väl hårt dömande mot den här filmen. Jag kanske borde se den igen. För övrigt så har jag läst lite på internet nu och det kan har varit så att Salvador var asexuell.

/Johnny

En enda man (2009)

A Single Man, 2009, USA

Regi: Tom Ford

Manus: Baserad på en bok av Christopher Isherwood, screenplay av Tom Ford och David Scearce

1962. Professor George Falconers (Colin Firth) livskamrat (Matthew Goode) sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och världen har blivit dränerad på ljus. Flashbacks från parets långa tid tillsammans infiltrerar verkligheten och gör det svårt för George att ens ta sig igenom det som han tänker ska bli den sista dagen i hans liv. Men i föreläsningssalen sitter Kenny (Nicholas Hoult) och ser på honom med stora ögon, och bästa vännen Charley (Julianne Moore) väntar hemma på att han ska leverera ginet till hennes tonic.

Detta är en film med överraskande vändningar, gripande samtidigt som den får en att skratta när det är som mest tragiskt. Den utspelar sig under en enda dag, och jag älskar hur den liksom är gestaltad inifrån; hur Georges sinnesstämning påverkar hur världen ser ut. Mörkret ligger tätt, tills något, någon lyckas ta sig igenom och får ljuset att bryta in. Och minnena av älskaren är i sprakande fullfärg.

Johnny undrade hur gay den här filmen är och jag svarar: I min bok är den tamejtusan den perfekta gayfilmen. Vackra scener med vackra män, en bra och intelligent story med humor om människor som känns verkliga… Kanske inte det lyckliga slut man kunde önskat, men man kan väl inte få allt I guess!

/Bobbi

Star Trek (1966-1969)

Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.

Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.

Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.

/Johnny

Cabaret (1972)

Cabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

Torchwood (2006-)

Torchwood, 2006, Storbritannien

Skapare: Russell T. Davies

Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.

Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.

Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).

Jack/John

Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.

/Hallor

Deathwatch (1966)

Deathwatch, 1966, USA

Regi: Vic Morrow
Manus: Vic Morrow (efter Jean Genets pjäs)

Rånaren Jules (Leonard Nimoy) hamnar i samma fängelsecell som den kända mördaren Green Eyes (Michael Forest). Eftersom han länge beundrat den grönögde legenden blir han också mycket svartsjuk när de får en till fånge i cellen – den flamboyanta Maurice (Paul Mazursky). Maurice och Jules börjar tävla om vem som kan bli Green Eyes ”vän”.

Oj oj oj oj oj! Det är så mycket boytouching att jag är förvånad över att kameralinsen inte smälte och blev suddig. Det är triangeldrama med fokus på drama. Det är dramatik med fokus på tik (bitch, yo!). De håller varandras händer (när det är underförstått att de BEEP), de kramas, smeker varandras hår, gnuggar sina ansikten mot varandras bröst… *viftar med solfjädern för att kyla ned sig själv* Varför är gayfilmer från 60-talet ofta så mycket mer givande än moderna? Visst, de osar kanske av någon slags homofobi (som man knappt märker för erotiken vinner över den moraliserande tragiken) men de kunde verkligen göra intima man on man-scener! Och att de bråkar om vem som ska få mörda Green Eyes fru är ju väldigt fint och romantiskt ;)

/Johnny